Golden days.
Frank kommer att bli en solskenspojke. När jag ligger och solar brukar han klättra över mig ett antal gånger innan han lägger sig på min arm brevid mig och skrattar. Jag vet inte om han skrattar för att det är kul att stirra på solen tills man blir blind eller om han bara gillar läget... Han trivs i solen i alla fall, märkliga unge.!
Inte lika kul att behöva sitta still och äta..
Inte lika kul att behöva sitta still och äta..
Jag tycker synd om dem som startar bakom mig den 18 juni, när jag ska springa Malmö milen. Jag kommer troligvis stoppa upp hela skiten, för jag har tappat all kondition, motivation och vilja att springa. Jag liksom släpar mig fram nuförtiden... Det är illa, riktigt illa.
Living the dream.
Frank sitter och badar i vasken. Han fick för sig att kissa på golvet för att sedan krypa igenom det så det var bara att slänga ner honom i vaksen. Han börjar bli lite stor men den funkar fortfarande. Om han inte hade kissat hela tiden hade han nog kunnat diska vid det här laget...
Frank är för liten för att fatta grejen med påskägg så jag bytte ut ägget mot en present istället. Smart nog sålde jag hans förra vagn före att jag köpt den nya. På påskaftonseftermiddag var allt återställt till det normala och den nya vagnen kunde invigas.
Framtiden.
Igår var det dags att inhandla nya skor till Frank. Han invigde dem direkt med att springa runt i stan och plocka fimpar på gatorna. Jag vet inte om det är för att han kommer att bli städare när han blir stor eller om han kommer bli rökare, vilket det än är blir han i alla fall asförbannad när man säger åt honom att sluta.
Efter att ha lyckats spontanfika med ett manligt sällskap från min sida, så utbrister min mamma på vägen hem "Varför är du inte tillsammans med honom?!". Jag svarar "Men mamma, man måste vara kära i varandra för att vara tillsammans, man kan inte bara vara vänner..". "Amen Meya, vänskap är faktiskt också kärlek!" säger hon då. "...Ja, om man är pensionär..." mumlar jag och går vidare...
Please say...
Till kärringen i kassan som undrar om jag frös så "nej det gjorde jag inte!", till killen som stannade sin bil, vevade ner rutan och frågade om jag ville hänga med så "nej det ville jag inte!" och till gubben som frågade förvånat om det har blivit sommar nu så "ja, för fan.."... Hade ni tre haft lika söt klänning som jag hade ni också haft på er den idag, det vet jag!
Dog days are over.
Livet förändras hela tiden, det har gått fort på senaste.
Min mamma fyllde 50 i lördags. Det firades med afrikanska trummor över hela Slottstaden, italiensk meny, vin likt ett hav och extremt mycket ful-dans. Helt underbart med andra ord. Eftersom jag och Lina jobbade som servitriser blev det inte så mycket firande av min mamma som jag tänkt, men lagom tills att klockan passerat 12 kunde vi slänga av oss våra klackar och dansa över hela golvet.
Jag höll tal också, utan att veta att jag varken skulle göra det eller kunde. Jag drog till med att gråta också, för att krydda. Helt oväntat likaså när 75 gäster framför mig grät med mig.
Dagarna runt detta har passerat, Frank växer och trotsar när det inte passar. För det mesta tycks inget passa vilket han visar med att lägga sig ner och gallskrika. Underbart skådespeleri! Men lika bra är han för det, världens bästa Franke!
Dagarna runt detta har passerat, Frank växer och trotsar när det inte passar. För det mesta tycks inget passa vilket han visar med att lägga sig ner och gallskrika. Underbart skådespeleri! Men lika bra är han för det, världens bästa Franke!
Den sämsta och kanske största förändringen står mellan att jag förlorat ett av mina jobb och att jag förlorat en av mina största kärlekar jag haft. Jobbet klarar jag mig utan (eller nä, men jag har inget val..), det kommer nya, men att förlora kärlek gör mer ont. Det smärtar länge...
Pixie lever numera i ett annat land med människor som har mer tid, ÄNNU mer kärlek att ge och ett bra hem. När jag skaffade Pixie för över 2 år sedan var det aldrig tanken att jag skulle behöva leva utan henne. Men jag kan inte vara egoistisk utan måste se hur det verkligen ser ut och det är att jag varken har tid eller råd. Så det ända rätta var detta. Men det gör ändå ont, så jävla ont!
Pixie lever numera i ett annat land med människor som har mer tid, ÄNNU mer kärlek att ge och ett bra hem. När jag skaffade Pixie för över 2 år sedan var det aldrig tanken att jag skulle behöva leva utan henne. Men jag kan inte vara egoistisk utan måste se hur det verkligen ser ut och det är att jag varken har tid eller råd. Så det ända rätta var detta. Men det gör ändå ont, så jävla ont!
Have a little mercy.
Jag kan inte bestämma mig om min frukost var god eller ganska skitäcklig idag. Jag hade väl inte jätte mycket att välja på så jag testade att göra äggvitepannkaka. Ja, det låter ungefär lika äckligt som det var. Fast å andra sidan var det en proteinrik frukost så jag tycker det var värt det.
Äggvitepannkaka, keso, en halv banan, nötter och kanel.
Äggvitepannkaka, keso, en halv banan, nötter och kanel.
Frank var på bättre humör för han fick käka macka och banan i oändlighet. Jag börjar undra om han är hälften apa för han konsumerar enorma mängder banan. Han blir så lycklig av det att man inte kan låta bli att ge honom det.
Sol.
Sol hela dagen kan inte bli bättre. Jag kan inte vända bilder på min skitdator så allt är upp o ned, precis som mitt liv. Så vi kör på det. Dagen har ändå varit bra och kvällen i soffan är ganska gött..
Sorry is for you.
Jag vet inte ens om jag ska kommentera att jag gått under jorden ett tag eller om jag ska låtsas som ingenting. Jag kör på det sistnämnda för att undvika eventuella spekulationer (eller spä på dem).
Jag är utan min dator vilket gör mig till en halv människa. Den halvan som är kvar blir helt oanvändbar. Jag väntar på att få tillbaka min dator från dator-doktorn så jag kan ta sönder den på nytt och utnyttja min drulleförsäkring till tusen procent. Datorn är värdelös så jag tycker inte det är mer än rätt.
Franke sover fortfarande. Jag har övervägt att väcka honom för jag är så irriterad att jag är uppe före honom helt i onödan. Men min dumdristighet kan inte gå före här, han får helt enkelt sova. Med tanke på att han ligger i min säng kan det dröja hur länge som helst innan han får för sig att stiga upp. Det bästa är att han verkligen stiger upp själv, för att har fått för sig att man kan kasta sig ut från min säng och på så sätt komma ner från den. Så nu är det bara att vänta på en duns, sen kommer han komma utpromenerande här, hur stolt som helst....
Världens bästa.
Jag lyckades sluta tidigare idag så jag kunde hämta hem Frank en halvtimme tidigare. Mitt i fikan fick han gå, men det gjorde vaken honom eller mig något. Åhh vad underbart att ha honom hemma, jag har saknat honom ovanligt mycket idag. Därför ska jag lägga mig på golvet så han kan få krypa på mig, slå mig i pannan med sin favoritspade och dra mig i håret tills han skrattar. Världens bästa Frank.
Dream big.
Jag måste uppfattas som en väldigt alkoholiserad människa eftersom att vartannat inlägg handlar om alkohol intag och vartannat om min son. Nu är det inte riktigt så. Jag har bara en tendens att skriva om just dessa två saker för jag har så mycket annat jag försöker att utelämna från bloggen. Dels för att mitt privatliv helt plötsligt blivit jätte privat och dels för att jag har hittat andra ventiler än bloggen.
Men ja, jag är lite bakis idag med för ja, det blev lite vin igår med. Men det spelar ingen roll, för det var inte det jag skulle skriva om.
Back to bed.
Efter att ha fått en smäll igår morse tog det mig en hel dag av yrsel och illamående innan jag fick det bekräftat att jag hade fått en lätt hjärnskakning. Då hade jag jobbat 7 timmar, gymmat och lagat middag med Alexandra och Ludde hä hemma (tack underbara!). Jag borde verkligen bli fastlåst vid ett element eller något så jag sitter still!
Jag somnade lite efter 6 i morse och hann med 4 timmar sömn innan jag blev väckt av att min mamma ringde. Jag borde självklart sovit tidigare, sovit mer, sovit NU... men sånt hinns inte med. Huvudet känns fortfarande lite efter, men va fan, jag har annat att tänka på dig.
För att det är fredag så bjuder jag på mitt enorma mästervärk som jag blev ombedd att rita. Grispappa, grismamma och grisbebis.. tur att det är 7-åringar som ska se dem och ingen annan, för de blir iaf nöjda.
